Låt mig berätta om min morgon. Jag är ledig idag för första gången på flera veckor så jag tänkte ta mig en liten sovmorgon. Men tji fick jag, såklart – När Jonathan och Parvel sätter igång går det inte att sova längre. Det bara är så.

De börjar vid 6 på morgonen. JOnathan jagar Parvel genom hela lägenheten, upp i min säng och när han väl får tag på honom utbryter en vild brottningsmatch ovanpå mig, självklart. De brottas, jagar varandra, tumlar runt och väcker mig ordentligt. När de sedan är helt säkra på att jag är klarvaken fortsätter de vansinnet igenom lägenheten, upp och ner på alla möbler.. över hyllor ner på golvet in och ut genom fönstret (har ett fönster öppet ut till den innätade balkongen från sovrummet) och så vidare.

Jag inser såklart att det inte kommer gå att somna om så jag pallrar mig upp ur sängen och möts av två mycket glada (sjövilda och vansinniga) katter som jagar mig genom lägenheten. De vill nu ha med mig i leken, så de gömmer sig bakom varsitt hörn och väntar tills jag kommer in i rummet och så attackerar de varsitt ben.. de jagar mig, snurrar runt mina ben och springer framför mina fötter när jag går runt i lägenheten och inspekterar. ALLT utom soffan står på sniskan. De har lyckats flytta på klösträdet en meter, soffbordet står snett, tvn är sne, köksbordet står en meter ifrån sin vanliga plats – stolarna är utspridda över köket varav en ligger ner.. matskålarna står lite huller om buller…. ska jag forsätta? Såhär är det VARJE morgon hemma hos mig (och varje kväll…)

Om mina katter är normala? Ja, de är helt vanliga, normala, hälsosamma, glada, busiga (läs: galna) kattpojkar i övre tonåren.